En helt vanlig dag fick jag en uppenbarelse om att jag möjligtvis kunde befinna mig i det välsignade tillståndet! Jag tog ett test o det visade sig stämma. Jag grät av lycka o började förbereda både en god middag o hur jag skulle berätta för min pojkvän. Det skulle naturligtvis vara storslaget! Eller inte.

I nio månader kämpade vi för att få det där plusset. Månader av frustation, mekaniskt pippande o letande efter symtom. När det väl syntes ett plus på stickan hade jag haft ont i de nedre regionerna ett bra tag så jag var helt säker på att jag nu var på tjocken. Jag ringde till min pojkvän o sa det rakt upp o ner. Detta var för bara några dagar sedan (17/4-08). Jag har ännu inte förstått vad som händer o har inte tagit ut någon glädje heller egentligen. Konstigt hur man kan vara. Jag kommer här att blogga om graviditeten för att kunna gå tillbaka till denna tid senare. Nu ska jag gå o äta. Tydligen kan man bli hungrig redan. V.5 (4+1)